Det går fort när olyckan är framme. För snart två veckor sedan kom jag hem från jobbet på morgonen vid ca halv nio. Hovslagaren skulle komma klockan nio, så jag gick ut direkt för att ta in hästarna.

 

Går ner för att hämta Cruzze vid hans hage, men där fanns ingen häst och tråden var öppen. Första tanken var ju om dom glömt att stänga tråden och att han rymt under natten. Tänkte väl inte riktigt klart eftersom jag var trött, jobbat natt och inte hunnit äta frukost ännu. Fortsatte in i Trissans hage, för att kolla dom andra hästarna. Hinner gå en bit innan jag ser Trissan som far runt som en yr höna vid leddet och att pappa precis hämtat Albin ur sin hage. Förstår ju då att pappa redan tagit in Cruzze. Jag har hunnit så långt in i Trissans hage att det är närmare att fortsätta helt igenom den och gå upp till stallet för att hämta grimma och grimskaft än att vända om och ta andra vägen så jag fortsätter gå. Går bredvid stängslet, precis utanför står en gammal bil, så sikten är skymd på andra sidan. Rätt som det är kommer Trissan i full galopp runt kröken. Vi blev nog lika överraskade bägge två. När hon får se mig tvärvänder hon och sparkar bakut i glädje, problemet är bara att hon är så snabb i vändningarna och att jag har tråden på andra sidan, så jag kommer inte undan. Hinner bara vända mig ett halvt varv, innan jag får en klockren träff i sidan av ryggen och i armen.

 

Jag tappar andan, och min första tanke var att det här gick nog inte så bra. Tar mig ut ur hagen och sätter mig på knä, funderar om jag ska lägga mig ner här. Märker att det rinner blod från armen och bestämmer mig för att försöka ta mig in till huset. Möter pappa halvvägs i backen, han fattar inte vad jag gör där. Jag försöker förklara att jag blivit sparkad men jag tror inte riktigt att han förstår. Han säger åt mig att gå in. Börjar kallsvettas mycket och mår illa men tar mig in i köket där jag lägger mig på golvet. Mamma lindar om min arm och ringer efter ambulans. Tar inte lång stund innan den kommer.

 

Jag är kall och blå om fingrarna och domnar lite i vänster arm. Skakar som ett asplöv, blodtrycket är lågt, och ambulanspersonalen vill komma snabbt iväg. Blir fastspänd på en bräda för rygg och nackes skull. Det blir en snabb färd in till Gävle sjukhus. Vi tillhör egentligen Uppsala men det är längre dit och det var så pass bråttom att det fick bli Gävle istället. Efter undersökning på akuten och röntgen med kontrast och grejer står det klart att jag fått en inre blödning, en så kallad mjältruptur (spräckt mjälte).

 

Det passerar mycket blod genom mjälten, så det kan vara väldigt allvarligt om man får en blödning där. Blir inlagd på intensiven. Kände mig mest som en bläckfisk att ligga där. Hade slangar och kablar överallt. Hade tre nålar bara i höger arm. Fick sy några stygn i vänster arm och lite mjukdelsskador men skelettet höll (vi har bra benstomme i våran familj). Fick inte äta något heller, och jag hade ju inte hunnit äta frukost på morgonen, så det blev en lång fasta. Efter drygt ett dygn så var läget så stabilt att jag fick börja äta. Oj vad den smörgåsen smakade bra =)

 

Fick flytta till en annan avdelning i några dagar innan jag fick komma hem. Nu är jag sjukskriven med ordination vila. Får inte hålla igång för mycket eller lyfta, eftersom jag då kan riskera ökad blödning. Har ju ont förståss också. Har ridförbud i en månad till om allt läker som det ska. Så alla tävlingar är inställda ett bra tag framöver.

 

Men jag har trots allt haft tur i oturen, det har kunnat gått mycket värre. Värst är nog att jag inte kan/får göra så mycket. Jag är ju van vid att vara igång och jobba med kroppen under många timmar per dag och göra jobbet själv.

 

Jag är väldigt tacksam för mina nära och kära som ställer upp och hjälper till med hästarna nu när jag inte kan.